Inledning - Mamma äter inget vitt

Jag tillhör dem som alltid har fått kämpa med vikten. Har under många år klarat av att hålla den rätt konstant genom att tänka på vad jag äter: Hålla igen på fett och socker. Har inte hållit någon speciell diet, men tänkt på vad jag har ätit. Jag brukar hålla igen på veckorna och vara lite mer frikostig under lördag/söndag. Detta har fungerat under många år, men efter graviditet och avslutad amning hände något som jag plötsligt inte hade kontroll över: Jag ökade katastrofalt i vikt! Förstod inte  varför, utan det kändes som om hela ämnesomsättningen plötsligt hade slutat fungera. Kontrollerade hos läkare, men inga medicinska fel. Följde tallriksmodellen, åt mycket grönsaker, uteslöt allt fett, åt inte socker, räknade kalorier motionerade hårt 3-4 gånger/vecka - men ingenting fungerade. Jag gick visserligen inte upp, men inte ner heller. Ju mer jag försökte hålla igen desto mer hungrig och fixerad vid mat blev jag. Så fort jag "fuskade" och tog ett par "ätdagar" så gick jag däremot upp i vikt - utan att kunna bli av med den. Jag har dock aldrig gett mig på några rena svältkurer typ Nutrilett, då jag vet att det enda jag skulle göra då vara att sätta kroppen i svältläge samtidigt som jag skulle lida ordentligt under tiden. Ville inte bädda för någon jojo-banting utan hitta ett sätt att äta som jag kan leva med under resten av livet.

En gång tidigare gick jag upp en del och hittade då Scarsdale-dieten, som är en kombination av lite kolhydrater och lite kalorier. Man kör en hård 2-veckors kur och ska därefter gå på en underhållsdiet. Jag gick igenom denna kur en gång för många, många år sedan med gott resultat. Trots att det var så pass länge sedan jag gick igenom programmet så minns jag hur dåligt jag mådde p.g.a. den spartanska dieten. Fanns inte en chans att jag skulle klara detta igen: Att både ta hand om lilla dottern, jobba heltid på ett krävande jobb och dessutom hålla denna diet. Tyckte inte heller att jag hittade en riktig hjälp i den boken, för hur jag skulle kunna klara av att fortsätta att äta vettigt och dessutom trivas med maten. En bantningskur är ju bara en början till ett nytt liv - det stora jobbet följer ju egentligen sedan - när man ska se till att hålla vikten! Jag måste helt enkelt hitta själva roten till mina viktproblem.

Hittade en artikel som handlade om sambandet mellan GI (glykemiskt index), blodsocker, insulin och viktuppgång. Kände igen mig exakt! Jag är helt enkelt en sockerberoende person och med socker menar vi då inte bara rent socker utan även det socker som kroppen får i sig via de snabba kolhydraterna! Allt prat jag hört om hur nyttigt både potatis och pasta är stämmer alltså inte in på sådana som mig: För mig är det direkt skadligt med denna typ av mat. När man äter kolhydrater producerar kroppen insulin för att sänka blodsockret. Om kroppen inte kan producera korrekt mängd insulin kommer blodsockret att åka berg-och-dalbana hela dagen och man känner sig ständigt hungrig och sugen. Beroendet är att jämföra med andra typ av beroenden (ex. alkoholism) och man får abstinens när man slutar med socker. På samma sätt får kroppen en "kick" när man ger den socker och vill sedan ha mer. Till skillnad från t.ex. alkoholism, så kan alkoholister sluta dricka sprit. Det är dessutom ingen som ställer fram en spritflaska på bordet i det gemensamma fikarummet på jobbet eller vid föreningsmöten på kvällarna. Vi som är sockerberoende kan inte sluta äta utan måste lära oss att äta rätt och hela tiden stå emot de frestelser som finns runt omkring oss. Det gäller att hålla blodsockret nere så att inte alltför mycket insulin produceras och lagrar fett istället för att förbruka det. Ett enklare sätt är att säga att man är "allergisk" mot snabba kolhydrater - det brukar alla människor kunna ta till sig och acceptera.

Man går alltså inte upp i vikt för att man äter för mycket, utan för att kroppen reagerar fel på det man äter.

Tecken på att man är kolhydratberoende kan vara:

  • Att man blir hungrig kort efter en måltid
  • Att man blir trött/hängig på eftermiddagen
  • Att man inte kan sluta äta när man väl har börjat
  • Att man gärna småäter mellan målen
  • Att pasta och bröd är favoritmaten
  • Att man i en två-rättersmiddag föredrar efterrätten framför förrätten
  • Att man får yrsel 3-4 timmar efter en måltid
  • Att man går upp i vikt trots att man äter en "vanlig" kost

Och det bästa av allt med den metod jag har hittat: Man behöver inte räkna vare sig points eller kalorier, utan bara lära sig vad som är nyttig och onyttig mat. Om den hjälper? Jajemänsan - vikten går stadigt nedåt och jag mår bättre än på mycket länge!

Om jag har förstått det hela rätt:
Jag har, så här i efterhand, insett att jag har haft "nedsatt glukostolerans" - alltså en för hög blodsockernivå efter en kolhydratrik måltid. För att motverka denna höga nivå producerar kroppen extra mycket insulin för att ta hand om allt detta blodsocker. Jag gjorde ett sockerbelastningstest i samband med en hälsokontroll och undrade vad mitt förhöjda blodsockervärde efter 2 timmar betydde - jag fruktade direkt diabetes. Svaret jag fick var att det var inte farligt, men en varningsklocka och att jag nog borde gå ner i vikt. Jotack - som om jag inte försökt med det och inte lyckats! Tänk om jag i samband med denna insikt fått en lektion om kolhydrater och GI: I så fall hade jag sluppit ytterligare 2 år med viktuppgång! Jag har förstått att under graviditeten får alla insulinresistens eftersom man ska kunna lagra på sig reserver för sig och barnet både under gravidiet och amning. Något som troligen var nödvändigt för överlevnad under den tiden vi inte hade mat på bordet varje dag och kunde råka ut för perioder med svält. I de flesta fall klarar kroppen av att återställa insulinproduktionen till normal nivå, men inte i alla fall. Ju mer jag läser - desto mer övertygad är jag om att jag tillhör dem vars insulinproduktion aldrig kommit i balans igen.