Några personliga reflektioner över
Alaskan Malamute
 |
[ Tillbaka till Marias Hemsida ]
|
Vår första hund skulle bara vara en hund av spetshundsras! Min sambo hade helt enkelt bestämt det. Vi visste egentligen alldeles för lite innan vi skaffade hund, men visste att vi ville ha en tålig hund som klarade klimatet här uppe i Västerbotten även vintertid, en som kunde hänga med på joggingturen, en hund med lättskött päls och en relativt stor hund. En kompis till oss hade en kull blandraser mellan Siberian Husky/Alaskan Malamute och en av valparna hamnade hos oss. Vår andra Malamute (denna gång 100 % renrasig) köptes för att jag ville ha en egen hund att åka drag med. Hon var långhårig och helt enkelt bedårande. Den långhåriga pälsen anses som ett allvarligt fel i utställningssammanhang, men trots detta föds det regelbundet långhårsvalpar i Malamute-kullarna. Jag har hört att vissa Amerikanska uppfödare men jämna mellanrum parar in långhår i sina linje för att behålla den typiska korta, mycket täta, utstående Malamute-pälsen.
Vänligare hund än Malamuten finns det nog inte. Den hälsar alla besökare och nya människor med viftande svans och för de speciellt utvalda hörs också ett välkomnande ylande: woooooo-woooo. Besökare tycker ibland att det känns närmast genant då den stora hunden slänger sig i ryggläge på deras fötter för att man ska komma åt att klia dem på magen.
Malamuten är lugn och sansad inomhus. Den hittar en sovplats och ligger där tills dess uppmärksamhet påkallas. Favoritplatsen nattetid är ofta under en säng, skrivbord eller något annat som kan fungera som "lya".
Den här pälsen tål vilket klimat som helst: värme, kyla och väta. De blir piggare ju kallare det är ute och kan ligga ute i snön och njuta som om de befann sig på en gräsmatta en solig sommardag. De blir givetvis slöare under sommaren och man ska inte motionera dem hårt under gassande het sommarsol, men de lider inte så mycket som man kan tro av sommarvärmen. Den här pälsen isolerar både mot kyla och värme.
Malamuten pratar mycket och gärna och har en massa olika ljud för sig: Allt ifrån grymtningar och låga morrningar till det välkända ylandet. Den skäller dock sällan eller aldrig. Den är i mitt tycke en relativt tystlåten hund.
En bra Malamutepäls är bara att torka av efter en promenad, det fastnar otroligt lite i pälsen. Malamuten luktar inte "hund". Pälsen fäller ordentligt 2 gånger om året men dessemellan lossar den i princip ingenting.
Detta var ju ett av de primära syftena och till detta tycker jag Malamuten är perfekt för min del. Jag är ingen snabb skidåkare och jag och min travande Malamute tik trivdes perfekt med varandra i skidspåret. Detta i kombination med att hon var lydnadstränad och duktigt på att lyda kommandon gav oss många sköna skidturer tillsammans.
En ensam polarhund är en olycklig polarhund. Malamuten är en typisk sådan och mår bäst om den har en likasinnad hundkompis. En olycklig polarhund ylar - oavbrutet.
Lämna aldrig mat eller annat ätbart framme med en Malamute i huset - det försvinner...
Enligt min mening rasens enda egentliga stora nackdel. Våra tikar är som mest agressiva under löpperioderna. De startar inte ett slagsmål, men ger igen om de känner sig det minsta provocerade:
Jag tycker att jag har bra lydnad på mina hundar och oftast passerar vi andra hundar på promenaden utan större bekymmer: De får order att hålla sig snyggt vid min vänstra sida och bryr sig inte särskilt om vad vi möter. Är de däremot i löpen och känner minsta hot av en annan hund kan de kasta sig i kopplet och ryta till ordentligt. Det är sådana gånger man testar att kopplet håller...
Jag har
fått rätt
många kommentarer om just denna punkt där andra
Malamute-ägare inte alls håller med om denna punkt. Jag
utgår bara ifrån de hundar jag själv har träffat
och ägt. Det kan skilja mellan olika linjer/kennlar/uppfödare
och dessutom så köpte vi vår första Malamute
1991, vilket nu är ett bra tag sedan. Saker kan
förändras över tiden... Förhoppningsvis går
aveln hela tiden framåt!
Tänk också på att vi bor i
stadsmiljö där hundarna hela tiden blir exponerade för
nya hundar under de dagliga promenaderna.
Under sommarhalvåret vill Malamuten söka svalka och försöker gräva sig en lega. Hundgården står på sand-mark och i den mjuka marken har vår Malamute grävt långa underjordiska gångar där hon kröp in sommartid. Det tar bara ett par sekunder så har Malamuten grävt ett ordentligt hål i gräsmattan.
- Långhåriga varianten kräver pälsvård
Den långhåriga typen drar in tonvis med sand och det fastnar massor av snö i den vintertid som blir till hårda isbollar. Det är ett måste att klippa bort pälsen mellan trampdynorna. Vi fick regelbundet stanna och ta bort snöbollar ur pälsen. värst var det vid nysnö. Den långhåriga varianten är som tidigare sagts dock en icke önskvärd variant.
Även om Malamuten inte lossar mer än 2 gånger per år så lossar den desto intensivare. Trots intensiv kamning så är det hår överallt i huset just då.
Min sambo som är en mycket duktig löpare och skidåkare tycker helt enkelt att Malamuten är för långsam. Mig passar de perfekt ;-).
Vi släpper bara våra hundar när det verkar vara en säker omgivning: Inga andra hundar, människor, bilar eller djur i närheten, vilket blir i skogen. Vi känner oss inte säkra på att kunna kalla in hunden om någon fara skulle dyka upp eller om de skulle få upp ett intressant spår och dra iväg för långt.
Det finns otroligt dominanta Malamuter och trots sin stora kärlek till människor är det inte alla Malamuter som man behandlar "hur som helst". Vår gamla hund kan t ex morra till och visa tänderna om någon utanför familjen försöker knuffa ner henne ifrån soffan eller klippa klorna.
En polarhund är en polarhund och man kan inte förvänta sig att den är lika villig att underkasta sig diverse kommandon som t ex en vallhund. Malamuten är en hund med stark överlevnadsinstinkt och det kräver att hunden kan ta egna beslut. Med rätt motivation (mat...) gör den gärna olika "trick", den ser inte förarens beröm som belöning på samma sätt som en vallhund gör.
Detta är ytterligare ett skäl till att Malamuten är svår att ha okopplad. Det är inte lätt att få stopp på en Malamute som fått upp ett spår av en ekorre, katt, rådjur eller älg. Om Malamuten ska leva fredligt tillsammans med katter måste den redan från valpålder vänja sig vid dessa och lära sig att de inte är tillåtna jaktbyten.
Malamuten är en härlig och mysig familjehund men det är tveksamt om vi någonsin kommer att skaffa en ny hund av denna ras. Det är hundaggressiviteten som avskräcker. Om jag kunde få tag i en Malamute som garanterat inte blev hundaggressiv som vuxen så skulle däremot svaret bli JA! Men idag vill jag inte ta chansen.
[ Tillbaka till Marias Hemsida ]
