Jag och maken hade vägarna förbi Coop Forum idag, så vi gick in för att titta om de hade någon mellanstor resväska, då hjulen på min gamla håller på att ge upp. Vi hittar då en knallgul (bra färg som sticker ut på bagagebandet!) och dessutom till halva ordinarie priset. Självklart köpte vi den. Vi konstaterade också att hur resväskor mäts i centimeter varierar mellan tillverkare och vissa mäter inklusive hjulen och andra exklusive hjulen. Tänk så barnsligt glad man blir när man känner att man gör ett riktigt fynd.
På vägen ut genom kassorna frågar jag om vi inte ska köpa något lite extra gott till ikväll. Kanske för att det just framför kassorna finns massor med sockerfritt godis, och då menar jag massor i både förpackat och i lösvikt. Efter att ha stått en stund och funderat, lockats av de många goda smakerna men läst innehållsförteckningen och antal kalorier, så traskar vi istället iväg och köper färdiggrillad kyckling. Visserligen säger viktväktarna att grillad kyckling ger några smartpoints, men nog känns det bra mycket nyttigare med kyckling än att äta en massa kemikalier som smakar hallon, lakrits eller choklad. Stolt över att sockersuget inte tog över, utan att jag själv kunde välja något annat. Det kändes väldigt roligt och stolt över mig själv när vi passerade kassan.
Jag börjar nog äntligen förstå vad viktväktarna menar, då de pratar om ”smarta val”.
Dessutom så hade vågen efter att ha stått nästan still i ett par veckor gjort ett rejält hopp nedåt de senaste dagarna. Jag är så glad, varje gång jag får bekräftelse på att mitt hårda jobb faktiskt lönar sig.
Speciellt stolt över att ha stått emot sockersuget är jag efter att ha genomlidit i princip ett helt dygn med rejält fysisk längtan efter socker denna vecka. Det var Halloween i torsdags och vi fick besök av grannskapets utklädda barn. Som vanligt hade vi glömt bort att förbereda oss för denna godisutdelning, så vi letade i skåpet och där hittade vi Jelly Beans. Under min cellgiftsbehandling var periodvis just Jelly Beans det enda jag fick i mig, så det fanns alltid en reservpåse hemma. Allt delades inte ut de små skeletten och Drakulas som dök upp under kvällen, så påsarna stod där på köksbordet och varje gång jag gick förbi så fullkomligt skrek kroppen och längtade efter att få äta upp dessa sockersöta sockerstinna underbart goda små godisar. För att få någon sorts slut på plågan, så ställde jag in påsarna utom synhåll i skafferiet. Det fysiska suget satt dock fortfarande kvar och det var nästan obehagligt hur hårt sockersuget drog och vilken kraft det hade. Jag red dock ut stormen och cirka ett dygn senare kände jag mig normal igen och hade inte längre någon sorts längtan efter godis. Att ha tagit bara en eller två hade inte hjälpt, då jag längtade efter att få den där riktiga sockerkicken, som en rejäl dos godis ger.