Det var en väldigt speciell helg. Lördag eftermiddag var jag på besök hos CfP (Christ for People) – Pingstkyrkans församlingsplantering uppe på Ersboda. Bibelskolan Veien från Bergen var där på besök och hela eftermiddagen: kl 13-17 var vikt för enbart lovsång och tillbedjan. När jag hörde programmet tänkte jag att: ”Oj – det lät länge!” Men då vi väl startade mötet, så gick tiden av bara farten. Jag älskar ju lovsång och bön och det var mycket av den varan, för att avbryta med korta pauser av undervisning och faktiskt också en fikarast. Tyvärr var jag tvungen att smita tidigare, då vi hade undervisning med Mikael Tellbe i Korskyrkan, som skulle starta kl 16.30.
Min bil hade fått sig en rejäl rispa på höger framdörr, då jag kom ut för att köra iväg. Jag är dock rätt nöjd över mig själv att jag efter ett (riktigt) surt blogginlägg kunde släppa det hela.
Lördagens undervisning handlade om 1 Korintierbrevet och var både intressant och personligt – så där ödmjukt framfört föredrag, som bara verkligt kunniga människor kan framföra det på. Vi fick höra mycket om de olika andegåvorna och i avslutningen betonades församlingens bästa före individ-perspektivet. När du ber om en nådegåva, tänk då: ”Vilken nådegåva behöver församlingen?” Inte: ”Vilken nådegåva vill du främst få för egen del?”
Bilden ovan är från söndagens Gudstjänst, där vi också fördjupade oss i 1 Korintierbrevet 10:1-22, men då med fokus på begreppet ökenvandring. Jag blir ofta så berörd dessa gånger, då jag tycker att begreppet ökenvandringen är så beskrivande för de svårigheter vi möter på i livet. Vi kan ha precis allt vi behöver för att leva ett drägligt liv, ändå så klagar vi och söker efter något mer. Efter något annat. Efter något nytt.
Processen beskrevs som att: Vi börjar med att klaga, sedan ifrågasätter vi om Gud verkligen är God, vi kanske börjar göra kompromisser för att hitta en ny väg och till slut så söker vi oss till andliga substitut (avgudar).
1 Kor 10:13
Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.
Gud utsätter oss hela tiden för prövningar. Men vi väljer också hur vi vill hantera dem. Litar vi till Hans godhet eller vill vi ha andra och ibland kanske snabbare resultat? Jag vet verkligen att tålamod inte är min största styrka, men jag försöker trots det att tålmodigt vänta på att Gud ska visa mig vilka utvägar som finns genom svårigheterna. Ibland så tycker jag dock att vissa av de dörrar man öppnar, visar sig vara återvändsgränder redan då man stiger över tröskeln. I andra fall så verkar vägen ljus, men visar sig vara täckt av mörka moln längre fram. Det viktiga är väl dock att vi känner igen dessa felaktiga vägar – stigar som inte ska trampas – och snabbt tar oss tillbaka till ljuset igen.
Ibland önskar jag dock att Gud kunde vara lite snabbare och lite tydligare på att öppna de där stängda dörrarna. Ibland så behöver Han ställa mig framför en jättestor port och lägga en tung nyckel i handen på mig, för att jag ska inse att det är just här jag ska gå. Det är där texten ovan stämmer så oerhört bra in. Jag grinar varje gång jag hör den sången spelas eftersom den så tydligt beskriver hur tårarna rinner ner för kinderna, för att läka de spruckna sår som finns och trösta i den längtan som finns, men kanske aldrig uppfylls. Men att vi dock ändå håller fast vid Guds godhet och söker oss närmare Honom.
Låt mitt hjärtas längtan rinna ner för kinderna, ner i sprickorna och låt din avbild blottas.