Vi har varit på tyst kristen retreat finaste maken och jag. Det var inte alls som jag trott. Det var mycket, mycket bättre. Det här är det närmaste jag har varit att få prova på ett klosterliv. Och jag längtar så tills jag får göra det igen.
Nya Slottet – Bjärka-Säby
Vi startar med faktadelen. Efter att ha varit med på Sommarakademien och lyssnat på Christoffer Jamison (BBC-serien The Monastery / Klostret) som pratade om det goda med tystnad, så ville vi båda gärna prova på en tyst retreat. Valet föll rätt snabbt på Nya Slottet, Bjärka-Säby (strax utanför Linköping), men det var inte lätt att komma med. Retreaterna är fullbokade långt, långt i förväg, så man får planera i god tid. Den retreat vi valde räckte från onsdag kväll till söndag frukost och låg under inledningen av Påsk-fastan, vilket präglade både gudstjänster och undervisning. 5 dagars retreat som retreat-premiär kan kännas rätt tufft, men jag kände det som precis lagom längd. Tillräckligt länge för att hinna gå ner i varv och känna husets rytm. Samtidigt tillräckligt länge för att börja längta hem efter sin egen säng.
Nya Slottet är en fantastisk plats att vara på. Det är svårt att föreställa sig att detta enorma hus för inte alltför länge sedan (1970-talet) fungerade som privatbostad. Det är slitet, men så oerhört vackert och charmigt och det var inte alls svårt att leka slottsdam. Jag trodde det skulle vara kallt inne (ute var det ett par minusgrader) men brasor i de stora spisarna gav både värme och hög mysfaktor. Samtidigt så är mycket av möbler och inredning intakt från den tiden (som familjeporträtten på väggen och möblerna). Det är lätt att trivas i denna vackra miljö, där omgivningarna med ekskogar och utsikten över sjön är lika fin. Bara miljön är en lisa för själen.
Tidebönen
De som verkar tillsammans i Bjärka-Säby kallar sig för den Ekumeniska kommuniteten. En samling människor från olika kristna traditioner och platser, de är i olika åldrar och med olika livssituationer men tillsammans söker de Gud.
Huset har en rytm med fasta tider för dagliga gemensamma böner. Det finns inte skrivet någonstans i Bibeln att vi kristna måste be ett visst antal gånger per dag eller vid speciella tillfällen. Det står däremot att vi ska ”Be ständigt” (1 Thess 5:17). I och med tidebönerna, så återkommer man hela tiden till bönen under dagen. Bönernas schema var:
- Laudes kl 05.45 (som jag hoppade över ett par morgnar).
- Mässa (med nattvard) för oss som var på retreaten kl 08.00. Frukost direkt efteråt.
- Middagsbön kl 12.00 0ch middag på det.
- Vesper kl 18.00 och kvällsmål direkt efteråt.
- Completorium kl 20.30 som avslutning på dagen.
Mellan böner och mässan var det undervisning, bikt, enskilda samtal och fika. Jag trodde innan jag åkte att jag skulle ha massor med tid över och hade packat ner både läsning och handarbete. Det var inte alls mycket ledig tid, förutom på eftermiddagen då vi hann ut på en rejäl promenad. De korta pauserna i övrig så försökte man oftast vila, då jag blev jättetrött. Det både mycket att ta in mentalt med nya intryck och mycket tankar, men också att man går ner i varv och slappnar av och känner efter att man är trött och vill ta sig en kort tupplur.
Upplägget på gudstjänster och mässa (dvs där nattvard ingår) var helt annorlunda än jag upplevt förut. Det fanns en tydlig liturgi, dvs allt som sades fanns nedskrivet och vi som gudstjänstdeltagare kunde följa med varje ord som sades eller sjöngs. Texterna var omväxlande Bibelord och Psaltarpsalmer som till största delen sjöngs genom växelsång mellan kvinnor och män. Kvinnorna började alltid och sedan växelsjöng man a cappella (dvs inga instrument). Jag upplevde stämningen som både Guds-nära men högtidligt; det var tillfällen att fokusera på Jesus Kristus och inget annat.
Detta är, som jag förstått det, ett gammalt sätt att fira gudstjänst på som man såg redan i urkyrkan. Till en början tyckte jag det kändes konstigt och jag hade svårt att förstå när jag fick vara med och när jag bara skulle lyssna. Det räckte dock med ett par bönetillfällen innan man förstod mönstret och kunde följa med både i textläsning och melodi och vant sig vid bugandet för korset och korstecknen. Det som först kändes rätt entonigt visade sig ha enkla melodier som emellanåt förvandlades till oerhört vacker stämsång. En skön medeltida känsla och väldigt stämningsfullt och oerhört vackert.
Sångerna satte sig snart fast i huvudet så att jag till slut började tänka i dessa melodislingor. På ett ställe stod en korg med sockar och en textad skylt som jag genast läste som: ”Låna-gärna-med-dig ett-par so-o-ckaaar!”
Min första tanke var att detta strukturerade sätt skulle göra att jag som gudstjänstdeltagare kände mig utanför och enbart som åhörare. Det är helt fel. På ett sätt har jag nog aldrig känt mig så delaktig i en gudstjänst då man hela tiden skulle vara uppmärksam på knackningar (för att ställa sig upp), svara på prästens välsignelser eller delta i växelsångens olika skeende. De färdigskrivna bönerna har också en fördel då det blir tydliga budskap och vackert uttryckt. Även om jag kan uppskatta frikyrkans fria former för gudstjänstfirande, så uppskattade jag detta tydliga strukturerade sätt. Vi köpte med oss hem boken “Tideböner under året” (ISBN: 978-91-981501-2-4) för att kunna läsa ur hemma.
Predikningar som ingick var relativt korta med ett tydligt budskap. Vi hade också två pass varje dag med undervisning. Eftersom vi var i början på Påskfastan så handlade det mycket om just fastan men vi fick också ett fantastiskt Bibelstudium kring Jeremia bok. Ledare var Peter Halldorf och man såg honom tassa runt slottet i strumplästen som en liten helig tomte. Sedan började han tala och fyllde plötsligt hela rummet med oerhört vackert välformulerade klokheter. Budskapet för att fasta var att i 40 dagar avstå från något som man uppskattar, inte något man tycker är omoraliskt, för att man istället ska få något som är ännu bättre.
Tystnaden
Retreaten var tyst, dvs vi deltagare skulle vara tysta. Det finns inget Wi-Fi eller TV. Måltiderna åts också under tystnad och man kunde på sin höjd ge en nick och ett leende då man möttes i slottet. Vi var tysta, men vi var däremot inte i tystnad, eftersom vi lyssnade på klassisk musik under måltiderna, fick höra på god undervisning och delta i gudstjänster. Självklart fick vi delta i böner och prata under de enskilda samtalen eller bikten. Poängen var att bara matas med Guds ord och inte avbryta det vi fått till oss genom banalt vardagspladder.
Det kändes till en början rätt konstigt att sitta vid samma bord och äta tillsammans med helt okända människor, utan att säga ett enda ord. Inte fråga vad de heter eller vilka de där. Efter ett par dagar känner man en stor gemenskap med gruppen, trots att vi fortfarande inte sagt ett enda ord till varandra.Jag har fortfarande ingen aning om vem jag var tillsammans med retreat på. Jag vet inte om det tillfört något att man träffats ett par timmar innan man går in i retreat för att presentera sig för varandra, eller om det bara gjort det svårare att vara tyst.
Man märker också hur viktigt språket är för att kommunicera och att det sociala spelet blir mycket mer komplicerat. Vi är vana att utbyta artighetsfraser då vi passerar varandra i korridoren (”Hej”), håller upp dörren (”Varsågod”) eller försöker samordna köerna vid frukostbordet (”Ta kaffe du – jag väntar på teet”). I början insåg jag att jag försökte vända mig bort för att slippa fundera på hur jag skulle agera. Blev det krock vid kaffekön, ställde jag mig helt stilla och väntade tills den före var helt klar. Efter ett par dagar infann sig en större säkerhet och blickar kunde mötas och leende utväxlas och något sorts kroppsspråk utvecklades.
Jag kan erkänna att jag och maken viskade till varandra då vi var ensamma och att vi var förvånansvärt bra på att kommunicera med teckenspråk. Jag uppskattade att ha honom där för att kunna prata om saker vi varit med om och tankar som dök upp i huvudet som jag behövde dela. Vi hade, precis som alla andra, enkelrum. Turligt nog så fick vi rummen precis bredvid varandra. Vi hade mobilerna med oss också, men de låg på rummen hela tiden och användes bara sparsamt på kvällarna. Det fanns andra par med retreaten och vissa höll ihop, precis som oss. Andra delade tydligt på sig och man såg endast en svag nick, då de möttes vid maten. Det var också en hel del som åkt dit helt på egen hand. Medelåldern var i alla fall rätt hög och jag och maken var nog i en typisk ålder för deltagarna.
Jag kan nog tycka att det är svårt att bara sitta stilla för sig själv och försöka lyssna på Gud. Antingen så blir jag så trött att jag somnar. Eller så snurrar tankarna med en orkans hastighet runt i huvudet och plötsligt planerar jag massor med nya projekt. Virkningen räddade mig så att jag tog bort det värsta ”bruset” ur huvudet och kunde sitta och tänka och fundera för mig själv.
Några alldeles speciella saker som hände
- Vi kom på Askonsdagen och vid kvällens mässa fick vi ett kors målat i pannan med aska. Prästen sade: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium”
Detta för att påminna oss om vår dödlighet. - Vill du göra ett socialt experiment: Byt plats på kaffe och tevatten till frukosten och se folk hälla kaffe över sina tepåsar.
- Jesusbönen var något helt nytt för mig. Så kort och enkel att komma håg, men samtidigt säger den så mycket.
”Herre Jesus Kristus. Guds son. Förbarma dig över mig.”
Vi läste den på fredagens completorium (kvällssamlingen innan kvällste och läggdags). Bönen lästes 41 gånger som är summan av de 39 piskrapp som Jesus fick + törnekronan + såret i sidan.
Vi kommer att be den många gånger. - Jag hade en väldigt tydlig vändpunkt på retreaten. Jag kom till retreaten och var rätt stressad. Visst gick jag ner i varv rätt snabbt då jag kom till Nya Slottet, men helt kunde jag inte släppa mitt effektivitetstänkande när vi på fredagens completorium skulle läsa Jesusbönen 41 gånger – något jag aldrig varit med om förut. Först lästes den på svenska och jag började tyst räkna antal gånger som bönen lästes. Sedan byttes till en ny bedjare som bad på norska och då hade jag räknat ut att varje bön tog 5 sekunder och att det skulle ta 205 sekunder innan denna omgången var klar. Jag funderade på om det skulle bli engelska sista omgången och om ”Guds son” då kulle det då vara ”God’s Son” eller ”Son of God”? Istället började en flicka att be på danska. Och på en sådan vacker danska. Det var som att få en klubba i huvudet av Gud och jag kände att han sa något i stil med: ”Om du inte hör när jag talar till dig på svenska, så tänker jag prata danska med dig – då kanske du lyssnar i alla fall!” Jag har ingen aning om det var 41 gånger som Jesus-bönen bads på danska eller om hur många sekunder det tog, för jag bara satt och njöt och ville att bönen aldrig skulle ta slut. Det var plötsligt bara jag och Gud och en mjuk dansk röst som bad Jesus-bönen i bakgrunden. Där och då försvann all stress, prestation och oro och jag fick bara vara hos Gud. Bara känna hans kärlek och omsorg.
Jesusbønnen – Hjertebønnen
”Herre Jesus Kristus, Guds Søn, forbarm dig over mig.”
Hemma igen
När man kommer från Bjärka-Säby är man så oerhört harmonisk och fortfarande i den sköna bubblan med psaltar-psalmerna sjungandes i huvudet. Tyvärr så försvinner den känslan efter ett par dagar på jobbet med helt andra rutiner jämfört med på Nya Slottet. Det gäller att hitta sätt att fylla här hemma, men det är svårt att hitta ytterligare ordentliga ”hål” i det rätt tajta schemat. Vi pratar istället om att ordna egen retreat för oss själva någon helg. En helg alltså med strukturerad Bibelläsning och bön och jag hoppas att vi kan genomföra detta.
Och jag åker väldigt gärna till Nya Slottet igen.