Jag har länge önskat mig ett riktigt piano. Och jag har länge önskat mig ett vitt piano. De senaste åren så har det dock boendet känts alldeles för trångt för att rymma ett piano och jag har nöjt mig med mindre keyboards, men det är inte riktigt samma sak. Det är inte samma känsla. Det är inte hammarmekanik i tangenterna, som ger den speciella pianokänslan. Jag är väldigt förtjust i mitt Casio s300, som är perfekt att även kunna ta med på resa, men det är inte ett piano. Det är kul att leka runt med olika ljud och komp, men till syvende och sist, så sitter jag ändå och klinkar för mig själv och det är ett piano jag vill ha.
Vi bor trångt numera och jag kan inte ställa in ett fullstort piano. Jag vill definitivt inte ställa in ett stort svart piano utan färgen vitt var ett måste. Jag tittade runt lite, var på musikaffären och lyssnade på klanger och det var ingen tvekan att även om de är dyra så är det ett Yamaha jag vill ha.
Jag hittade en rätt ny modell från Yamaha som har 73 tangenter och som finns i vitt. Modellen heter P-121 och är en ”lillasyster” till det större P-125. Det har under hela pandemi-tiden varit svårt att få tag på just Casio, men min lokala musikaffär i Umeå, Musikanten hade ett i lager, så när jag väl bestämt mig blev det hemkört dagen efter.
Ett fullstort piano har 88 tangenter så jag tittade igenom min vanliga noter för att se hur långt ner de gick. Jag är då och då och spelar på den nedersta tangenten, men har hittills inte hamnat utanför, så 73 tangenter räcker till bra.
Det jag behövde komplettera med var ett överdrag för att skydda tangenterna från damm. Jag sydde en duk i vit krossad plysch (finns billigt att köpa på Jysk) som jag lägger över när pianot inte används.
Men nu har jag ett riktigt piano – det är helt underbart att spela på och det är dessutom en snygg möbel som smälter in snyggt mot det övriga möblemanget i vardagsrummet.
