Casio CT-S300 – mitt nya keyboard

Måste få dela med mig av min glädje över denna trevliga tingest: Mitt nya keyboard i form av ett Casio CT-S300. Jag som inte skulle ha något annat än ett Yamaha-instrument och än mindre något annat än ett riktigt piano som nästa köp. Desperationen över att sitta instängd i en liten sommarstuga där solen gömmer sig bakom molnen, träden viker sig i blåsten och regnet smattrar mot rutan, gjorde att jag var tvungen att hitta på något att göra innan jag började klösa på inredningen. Jag hade varken virknålar eller flöjter med mig, så jakten på lämpligt hobby-objekt började. Jag är en hobbyspelare (för evigt en medelmåttig piano- och flöjtspelare), men det är ett fantastiskt sätt att få utlopp för sin kreativitet. Det är ju ändå bara jag (och en tålmodig make) som ska lyssna.

Eftersom jag inte kände någon virklust, så sa jag att jag vill ha ett instrument! Helst ett keyboard, i andra hand en flöjt, men i just det läget var jag beredd på att greppa första bästa instrument som kom i min väg. Maken känner till min beslutsamhet och började genast fasa för att det enda som skulle finnas tillgängligt vore en klarinett eller trumpet. Vi scannade av andrahandsmarknaden och loppis men det enda som dök upp var en cittra modell souvenir. Så vi bestämde oss för att traska in på den lokala musikaffären i Örnsköldsvik: Östmans musik.

Jag har ett tag letat efter ett nytt digitalpiano att ha hemma. Ett som har färgen vit och som har en äkta pianokänsla. Dock bor vi trångt numera, så det gäller att hitta ett piano som inte känns som att det blir vardagsrummets enda möbel. Det piano jag haft nu ett par år, och som jag när jag köpte det, trodde var det helt OK piano har jag aldrig känt mig riktigt nöjd med: Yamaha NPV80. Den ökande viktning som ska finnas över klaviaturen märks föga och jag tycker att ljudet är tamt och saknar både volym och färger. Ändå är det just det fina ljudet som Yamaha är kända för, men jag hade nog för stora förväntningar: Det är ett pianoinspirerat keyboard med anslagskänsliga tangenter – ¡eso es! (Jag hade däremot ett Yamaha NP-30 tidigare som jag nog egentligen var mer inspirerad att spela på och trivdes bättre med.) Traditionella keyboards har jag mest tyckt sett ut som stora klumpiga fula tingestar.

I mitt sökande efter piano som ska kunna smälta in, men samtidigt kännas inbjudande att sätta sig vid, så ramlade jag över den nya tidens keyboard och Casinos nya version av deras välkända Casiotone. Efter att under sommaren haft riktigt roligt och fått leka med både akustiskt piano och mammas gamla Casiotone CT-460 om vartannat, så var jag lite sugen på att testa en mordernare variant av klaviatur. En trevlig kille tog sig tid med oss på musikaffären, trots mycket kunder och lite personal i semestertider. Så ut kom vi till slut med ett CT-S300.

Sammanfattningsvis så har den i princip allt du behöver på ett modernt keyboard inklusive massor med ljud, rytmer och anslutningar. Se hela listan här.

Viktigt är att den har anslagskänsliga tangenter. Det ger en mycket mer dynamisk spelkänsla. Den har givetvis Casio chords som jag, som är usel på ackordsspel, verkligen gillar.

Jag tycker ct-s300 har ett riktigt bra ljud – det låter rejält om den. Enligt uppgift så är ljudet allra bäst genom hörlurar.

Det som är allra bästa ändå är det lilla, snygga och eleganta formatet: 61 tangenter, men väger bara 3,3 kilo och det finns ett handtag som gör det oerhört enkelt att transportera. Lätt att ställa bort och ta fram om man inte vill ha det ståendes framme hela tiden. Eller om det ska fraktas till/från sommarstugan. Portabiliteten kunde inte vara bättre. Det är helt enkelt ovanligt snyggt för att vara ett keyboard. Tyvärr fanns det in i annan färg än svart. Lillasyster CT-S200 finns även i vitt och rött, men saknar då anslagskänsligheten istället.

Jag älskar också de lätt ruggade tangenterna. Du får ett bättre grepp när du spelar, vilket jag först var skeptisk till, men som nu är ett måste-krav på nästa piano.

Spelkänslan är fantastisk! Detta är inget piano utan ett keyboard och ändå så tycker jag det är jättetrevligt att spela på och då även klassiska stycken.

Det jag däremot inte är så förtjust i är styrningen av funktioner. Det är ett ständigt tryckande på knapparna och snurrande på ratten för att bläddra sig igenom menyerna när jag vill ändra på ljud och komp. Även om keyboardet är litet och stilrent så hade ett par (gärna programmerbara) snabb-knappar suttit bra.  

61 tangenter är i praktiken minst 12 för lite, men jag försöker hitta omvägar när främst bastangenterna inte räcker till. Jag älskar att spela klassisk musik och även om mycket fungerar alldeles utmärkt, så hamnar jag emellanåt utanför de befintliga tangenterna. Men det är ju konsekvensen du får ta om du vill ha ett ultraportabelt keyboard. Mammas lilla keyboard med bara 49 tangenter har räckt rätt långt denna sommar, men när jag ledsnade på det, så satte jag mig vid det stora pianot och tog ut spelet ordentligt (88 tangenter är standard). Just nu har jag bara dessa 61 tangenterna. För modern lättsam musik, så räcker däremot detta keyboard till med råge.

Nej, jag har inte hittat mitt ideala vita riktiga piano ännu. Men tills jag gör det, så kommer jag att ha mycket roligt med detta lilla keyboard. Mitt gamla Yamaha får hamna på Blocket.