Det är allt fler ”kändisar” som säger sig vara kristna. Något som brukar vara ansett som privat, dvs tro, är nu alltmer en naturlig del av vårt liv på olika sociala medier. Sin kristna tro är inte längre något man måste smyga med eller gömma, utan det är OK att stå rakryggad och säga att ”Jag är kristen och jag tror på Jesus.”
Sverige har blivit ett extremt sekulariserat samhälle. I min barndom, det trygga förhoppningsfulla 60-talet, så var det fortfarande någon sorts allmän åsikt att alla barn borde få gå i söndagsskola och höra de Bibliska berättelserna. Likaså fick vi i skolan lära oss det grundläggande om kristen tro och de mest kända psalmerna. Kristendomen var grunden och undervisningen om andra religioner mer för allmänbildningens skull. Skolavslutningarna var alltid i kyrkan och jag är rätt säker på att prästen var med och pratade vid de tillfällen. Kommer faktiskt inte exakt i håg, då prästens närvaro eller icke närvaro inte var något man diskuterade eller funderade över. Jag gissar att prästens frånvaro hade rönt större upprördhet i så fall.
Den kristna tron var en naturlig del av samhället och vår kultur. Vi hade kristendomen som grund och visste var flera av de etiska regler vi levde efter fanns att läsa, dvs i Bibeln. Det paradoxala är att jag definitivt inte kommer från ett hem där vi aktivt praktiserade någon tro. Det närmaste religionsdiskussioner vi kom var väl då jag och mamma varje julafton försökte bestämma sig för om vi skulle åka på julotta dagen efter eller inte. Under hela mitt liv har alltid argumentet att ”julottan hålls för tidigt på morgonen” vunnit (det närmaste jag kommit är att titta på den på TV:n vilket faktiskt inträffade igår!).
Idag lever vi i Sverige i ett extremt sekulariserat och det inte en allmän åsikt att barnen borde gå i söndagsskolan. Den kristna tron i skolan behandlas likvärdigt med alla andra världsreligioner. Det är inte OK att be för varandra, men däremot så är det helt accepterat att man i skolan ägnar sig åt andra religiösa aktiviteter som att rabbla mantran eller ägna sig åt mindfulness. Men allt som hör just till kristendomen är fy-fy som ska undvikas.
Det fanns många frågetecken för mig som ändå hade någon sorts hum om vad kristen tro innebar. Det är därför ett ännu större steg att ta att bli kristen för de som växt upp efter mig. De som inte har fått med sig kristendomen från barndomen och som ska sätta sig in i både de metaforer som används och ibland även det speciella språk som används.
Jag hittade ett helt underbart blogg-inlägg i en blogg som heter ”Hej Sonja” om ”5 spännande saker som hon hade missat med kristendomen”. Jag kände många aha-upplevelser i vad hon skriver. Många saker är kärnpunkter i en levande kristen tro och vi som redan är kristna måste vara medvetna om att det vi tar för självklart, definitivt inte är självklart för de som ännu inte mött Jesus.
Jag tror att den största aha-upplevelsen för många (och även för mig) är hur levande vår Gud är och hur levande Jesus är och att Den Heliga Anden lever i och med oss hela tiden. Kristendomen är en religion som varken handlar om krav eller prestation utan om relationen mellan Gud och människa.