Långhelg i Istanbul, Turkiet

Vilken fantastiskt fin böllopsresa vi har haft till Istanbul – finaste maken och jag. En storstad kan vara aktiv, full av folk och aldrig riktig tyst. Den kan också vara mysig och vänlig. Istanbul är både ock och trots att det är folk överallt och alla tider på dygnet, massor med trafik och aldrig tyst (speciellt inte under de öronbedövande böneutropen 5 gånger/dag) så var det en jättemysig stad och jag upplevde de vi mötte som både vänliga och hjälpsamma. Jag tycker om Turkiet – det är så där lagom exotiskt för att kännas främmande, men samtidigt är de västra delarna så pass västerländska att man ändå förstår hur saker och ting fungerar.

Vi hade bokat ett budgethotell May Hotel nära Kumkapı (spårvagnshållplats Beyazıt). Det var gångavstånd till Grand Bazaar,  Çemberlitaş och Sultanahmet-distriktet. Spårvagnshållplatsen låg en bit uppför backen och med den tog man sig enkelt dit man ville. Istanbul var bra mycket mer kuperat än jag föreställt mig, vilket gjorde staden oerhört vacker och varierad, men avstånden längre och jobbigare att promenera i praktiken än vad de såg ut att vara på kartan.

Rummet på hotellet var litet, men rent och med en riktigt skön säng. Receptionen var bemannad dygnet runt och frukosten var en rejäl buffé, så man stod sig ett tag och klarade sig med lätt lunch ute på sta’n. Gatan som hotellet låg efter kändes verkligen turkisk: Smal med små butiker i gatuplan eller i källarvåningen och små hål-i-väggen-snabbmatställe. Inte så många turister flanerade just där.

Man ska dock inte kräva alltför mycket av utsikten på ett hotell i den här prisklassen, men det gick ju att dra för gardinerna.

Däremot så fanns det en terass uppe på taket där vi satt soliga dagar och njöt av utsikten över staden. Och njöt av att det var tyst där, eftersom gatuljuden dämpades.

Sevärdheterna fanns inom gång- eller kort spårvägsavstånd. Mest fascinerande var Topkapı Sarayı (Topkapi palatset). Allt var överdådigt vackert och spännande (men även skrämmande) att få en inblick i hur haremslivet tedde sig.

Nummer två på favoritlistan över sevärdheter var Hagia Sofia. Den forntida kyrkan/moskén (numera muesum) var stor, mäktig, fantastiskt vacker och med de kristna målningarna oerhört väl bevarade.

Charmigt i Hagia Sofia var också att hitta vikingatida klotter i marmorn på åhörarläktaren.

Det turkiska badet Hamam var en ny och skön upplevelse. Vi besökte ett av de mer kända och anrika: Çemberlitaş Hamamı. Detta hamam är uppdelat i särskilda avdelningar för kvinnor och män, men det finns även hamam dit man kan gå och bada gemensamt som par eller familj. Man kan gå till ett Hamam och bada sig helt själv, men det var skönt att bli intvålad med tvålbubblor, avsköljd i varmt vatten och sedan en mjuk avslappnande oljemassage. Massagen var inte som jag ofta upplever här hemma fokuserad till rygg och axlar, utan hela kroppen (inklusive händer, fötter och hårbotten) fick sitt både på fram- och baksidan. Det var så skönt.

Basilica cisternen (Yerebatan Sarayı – Det sjunkna palatset) är egentligen en vattenreservoar som är konverterad från en gammal romersk konstruktion. Det var fuktigt och mörkt, men oerhört vackert med de ljussatta romerska pelarna.

Ett känt turistmål är Blå Moskén (Sultanahmet Camii). Den var visserligen stor, men inte så vacker som jag föreställt mig. Väggarna är täckta av tusentals blåglaserade kakelplattor, men stora takkronor hängde ner i flera stålvajrar vardera, vilket förtog synintrycket rejält.Den obligatoriska avdelningen dit kvinnor i bön hänvisas.

Galatatornet (Galata Kulesi) är en annan sevärdhet som ofta omtalas. Tornet är 63 meter högt (utsiktspunkten ligger på 52 meter) med imponerande 3,75 meter tjocka väggar. Det ligger på en av Istanbuls kullar och ger en imponerande utsikt över Bosporen. För en som är paniskt höjdrädd (läs undertecknad) så vägrade jag gå ut på den smala balkongen med ett glest räcke. Det var här, som på alla andra turistattraktioner massor med folk och kö för att komma ut och titta på utsikten. Skyltningen anvisade att man skulle gå medurs runt tornet. Det första jag fick syn på var ett gäng äldre damer som struntade i det och försökte ta sig förbi alla på balkongen i motsatt riktning. Att trängas med andra på en smal avsats – kanske mot ett tunt räcke – var inte för mig, så jag höll mig inomhus och tittade på utsikten genom fönstret.

Vi hade världens tur sista kvällen då vi letade efter en trevlig restaurang att äta middag på. Vi stannade till vid ett hotell – Hamdi – som hade en trevlig uteservering, men kyparen hänvisade oss istället till takterassen. Där hade vi en fantastisk utsikt över staden i den nedåtgående kvällssolen och riktigt god mat.

Det går ju inte att åka till Istanbul utan att shoppa en stund och dessutom  gå på Grand Bazaar. Jag har nog aldrig sett så många butiker någon gång efter gatorna – det låg små butiker överallt där vi gick. Jag har svårt för systemet med att pruta, vilket man ju var tvungen att göra i Grand Bazaar. Det enda man kan vara säker på är att man betalat för mycket för det man köpt där. I övrigt så kände jag mig inte lurad någonstans. Alltifrån taxi-chaufförer till guider kändes OK och schyssta och tog rimligt betalt.

Jag hade bestämt mig för att köpa garn (1/3 av priset jämfört med hemma. Turkiet har en stor tillverkning av garn som de exporterar), så vi letade reda på en garn-basar på en liten bakgata: Tarihi Kürkçü Han (Spårvagnshållplats Çemberlitaş och följ sedan kartan till Mahmutpaşa Yokuşu). Första försöket var på en söndag, då det mesta var stängt vilket gjorde att vi möttes av en igenbommad port.

Försök nummer två var betydligt mer lyckat och man kan nog säga att man kom direkt in i garnhimlen. Massor med små garnbutiker med hur mycket garn som helst. Butiksbiträdet gjorde lite fundersamma ljud då jag köpte garn som ska räcka till en knälång tunika. Tydligen stickar man betydligt mindre plagg i Turkiet och bär inte hem en  hel resväska med garn på en och samma gång.

Eftersom vädret var fantastiskt fint försommarväder, så bokade vi även en båttur. Det fanns försäljare av dessa båtturer överallt utanför Hagia Sofia och vi blev även upphämtade där för transport med minibuss till hamnen.

Det blev en annan (och bättre) upplevelse att få se staden från vattnet och lunchen var på en liten mysig restaurang på den asiatiska sidan av Bosporen.

Alla turistguider pratar om de långa köerna till de olika turistattraktionerna och det stämmer även i verkligheten. Man föreslås komma tidigt på dagen för att slippa köerna och jag gissar att man i så fall ska vara på plats redan före öppningsdags. Resten av dagen så är det rejäla köer till alla kända turistattraktioner. Det är med andra ord till att utrusta sig med rejält tålamod och stå och vänta på sin tur.  Vi stod nog 30-70 minuter i kö till de olika ställena.

Ett sätt att ta sig förbi kön är att köpa guidning av någon av de lokala guiderna som erbjuder sina tjänster. Alla auktoriserade guider har ett synligt ID-kort. Vi köpte istället ljud-guider dvs en lyssnade på inspelat ljud som aktiverades under tiden man själv gick runt byggnaden i egen takt. Dessa fanns inte på svenska utan vi använde den engelska varianten utan problem.

Prisnivån i Istanbul var helt klart varierad. De vet hur de ska ta rejält betalt av turisterna och inträdena till de vanliga turistattraktionerna tyckte jag nog räckte till. Att fika inne på Topkapı var till och med dyrare än att fika på Arlanda, så då förstår ni. Så fort man kom utanför de stora turiststråken så var det betydligt billigare att både äta ute och handla i de små supermarkets som verkar finnas överallt.

Det verkar finnas alla sorters transportmedel i Istanbul: Buss, spårvagn, någon sorts gammeldags spårvagn, linbana, taxi (gula bilar), båt och vanligt tåg. Vi köpte ett Istanbulkart och åkte mest spårvagn. Spårvagnarna gick så tätt att man inte behövde bekymra sig om tidtabell men var alltid knökfulla.

Jag försökte lära mig lite grundläggande turkiska med hjälp av en parlör och från att till en början ha känts som ett helt omöjligt språk att förstå, så började jag inse strukturerna i språket. Men från det till att lära sig vokabulären är steget stort – det finns väldigt få likheter med de andra språken som jag kan.

Vi hann med mycket på dessa 4 hela dagar utan att stressa så jag avslutar med en bild från takterassen på Hotell Hamdi. Det var så romantiskt.

Jag åker gärna tillbaka hit igen!