MFIG – Man får inget gratis

Jag tror inte på hundträning där man ska förslak etablera något form av ledarskap genom att bestraffa den fysiskt eller genom att skrämma den till lydnad. Det finns massor med definitioner på vad ett ledarskap betyder inom hundvärlden, men jag tillhör nog dem som är anhängare av de som inte gärna pratar om ledarskap utom om samarbete mellan hund och förare. Ett ledarskap förtjänar man som hundförare – man kan aldrig ta sig den rollen själv. Det grundläggande problemet att försöka etablera en relation till sin hund genom att slita och rycka i koppel, kasta saker nära den eller snärta med kopplet i luften är inte att den kommer att lyda för stunden. Det funkar på väldigt många hundar att göra så eftersom hot om smärta gör att hunden accepterar att det är just du som bestämmer för stunden. Problemet kommer den dag du rycker för hårt, i fel ögonblick, kastar saken på hunden eller snärtar hunden i fel ögonblick och hunden kommer att ifrågasätta din rätt till att bestämma över situationen. Då gäller det att man är människa nog att ha något att sätta bakom sina hot.

Min egen erfarenhet är också att man aldrig ska komma i en verklig konflikt med sin hund och gör man det så är det i regel hunden som går ur den som vinnare. Jag är ingen hund och min hund ser mig inte heller som en hund. Däremot förväntas vi tillsammans bygga upp en relation där vi kan lita på varandra och där vi ställer upp för varandra. Självklart kan man rycka till i kopplet eller bli rejält arg på sin hund om den gör fel – men att starta sin lydnadsträning och utgå ifrån att man ska rycka till i kopplet så fort den gör fel, det har jag noll förståelse för. Jag tycker det är upp till oss att först visa hunden vad den förväntas göra, få den till att göra det, befästa kommandot så man vet att det sitter där. Först då kan man ställa krav på att hunden ska göra det den förväntas och först då kommer den att förstå varför vi blir arga och rycker rejält i kopplet. Och man kommer mycket långt genom att bara använda sin röst och sitt kroppsspråk om man redan från början byggt upp en bra relation mellan varandra. Ett tag var det mycket poplärt om att tala om "alfarullningar" på hundarna: Gjorde de inte som du sade så släng dem ner på rygg bara! Kan säga att jag känner ytterst får som verkligen klarar av dessa alfarullningar och kan göra dem med tillräckligt snabbhet i rätt ögonblick. Man slänger liksom inte ner en hund på 40 kg i en handvändning. Vissa hundar är tillräckligt tuffa för att tåla en sådan här behandling men många, många andra kommer att för varje gång den hamnar på rygg bara att känna mindre och mindre förtroende för den som utför det hela. Till slut har man kommit till den gräns då allt man byggt upp förbrukats – och vad har man då att ta till?

Alla hundar är dock inte mönsterhundar och det finns hundar som har behandlats fel från början och helst saknar förtroende för människor. Och det finns också hundar som inte blivit det man förväntat i en kull utan har egenskaper som inte balanserar på ett bra sätt: De kan istället för att ge med sig helt enkelt "svara upp" mot sin ägare genom att göra utfall: Och utfallen gör de inte för att de är dominanta eller tuffa: Utan enbart för att de är osäkra och tar till den enda utväg den känner till. Eller så har det helt enkelt bara "gått fel" mellan hund och förare och man måste börja om från början med att etablera en relation mellan varandra där jag kan uppfattas som den som har kontroll över tillvaron och min hund kan inse att den kan lita på mig och låta mig styra vårt liv tillsammans. Vi är inte alla hundexperter och första hunden får ofta vara försökskanin där man gör alla misstag man kan göra som hundägare. Förhoppningsvis lär man sig av det till nästa hund och inser att en valpkurs är en mycket god start för att få ett framgågnsrikt hundägande. Men har det gått fel, så finns det chans att starta om på nytt. Värt att påpeka är att hundar dock är individer och vissa hundar tål "mer" än andra. Vi är också olika som människor och ni har väl mer än en gång hört exemplena där hunden lyder mannen i familjens minsta vink, medans frun i huset med nöd och näppe kan gå en koppelpromenad med samma hund.

Det finns en metod som går under namnet "NILIF – Nothing In Life Is Free" som jag tror stenhårt på med dessa hundar. Man provocerar inte fram något aggressivt beteende hos hunden utan etablerar en relation där jag är den som har initiativet och kontrollen utan att hunden behöver ta fram sin skärpa. Översatt till svenska blir det ungefär: "MFIG – Man Får Inget Gratis". Och även om jag tror att det här är ett bra verktyg att jobba så är det inte lösningen på alla hundars alla problem. Dock kan det vara ett möjligt sätt att jobba på.

Orginaltexten finns att läsa på: http://www.goof.com/%7Epmurphy/NILIF.html

Min egen översättning av metoden – MFIG – Man får inget gratis

Grundinställningen är att träningen ska ske i en positiv anda. Man får aldrig, aldrig ta fram aggressionen hos hunden eller göra det till en viljornas kamp mellan hund och förare. Om man känner att man är på väg att hamna i konflikt med hunden ska man backa och gå tillbaka till den punkt där samspelet fungerade.

Jag har själv bara jobbat med den sista punkten: Själva kärnan med metoden, då det för oss handlade om att jag behövde visa min styrka som ledare på en hund som det inte fanns en chans att korrigera fysiskt utan att hamna i en rejäl kamp med hunden som jag med all säkerhet hade förlorat. Hon tillhörde kategorien ovan som jag beskriver som "Den första hunden som man gör allt fel med…" Dock har jag med mig tänkandet i metoden i vardagsumgänget med de hundar som gärna vill försöka bestämma familjens rutiner hemma. Ett typiskt exempel är tillåtelse att följa med på promenad: "Inget är gratis – vill du följa med mig på promenad så sitter du snyggt vid dörren innan. Det är jag som tar initiativet till promenaden och inte du."

Jag tar dock med alla punkterna för tydlighetens skull:

• Undvik situationer där hunden förväntas ta till aggression tills vidare – om aggression finns med i problembilden.
• Ignorera hunden till den största delen. Stäng gärna in den i ett eget utrymme så att den inte kan hänga med runt huset, utan är hänvisad till att vara en observatör och "gäst" i ditt liv. En gäst kan inte ta sig vilka friheter som helst utan förväntas anpassa sig till det hus den kommit till. Det rekommenderas att hunden är avskiljd 90% av tiden eller mer i några veckor. Jag vet inte om det är nödvändigt, men däremot ska hunden inte befinna sig i famlijens centrum hela tiden. Resultatet av det här är att hunden helt enkelt blir mer villig att att aktivera sig: Den blir glad då den får uppmärksamhet och ställer gärna upp på den träningen vi erbjuder.
• Två-tre gånger varje dag tränar man i tre-fem minuter att hunden ska sitta och ligga snabbt för att få godis. (Om du inte vet hur man lär hunden dessa kommandon – kontakta en bra instruktör eller gå en allmänlydnadskurs.) Du vill att hunden ska jobba både snabbt och uppmärksamt, så belöna snabbt och generöst då hunden gör rätt. Använd både din röst och godis. Om din hund är osäker ska du undvika att korrigera hunden utan se till att träningstillfällena blir korta, snabba, jättekul och inte en viljornas kamp. När hunden jobbar snabbt, konsekvent och lyder kommandona med uppenbar samarbetsvilja är det dags för nästa steg och själva kärnan i metoden.
• Till en början måste man vara restriktiv med hundens privilegier, men allteftersom träningen går framåt kan hunden ges fler och fler privilegier. Ta det dock lugnt och stressa inte fram något. Om träningen inte fungerar, så ta ett steg tillbaka till den punkt då allt fungerade och börja om från där istället. Låt det ta den tid det tar och gå inte får fort fram. Om hunden varit avskiljd ska den till exempel inte släppas fri i hela huset från den ena dagen till den andra. Börja med att låta den vara i ett visst rum en viss tid. Har man följt de anvisningar som orginalförfattaren ger, så handlar det om 2 gånger 20 minuter per dag till att börja med.
• MFIG – Man får inget gratis! Och om du inte känt dig bekväm med, eller haft behov, de tidigare stegen i metoden: Starta på denna punkt, men gå ändå lugnt fram. Detta steg innebär att hunden måste arbeta för att få det den vill ha: "Vill du ha en godis?" Man får inget gratis, så för att få sin godis måste hunden först utföra ett kommando: "Sitt" eller det ofta något svårare "Ligg" är bra att använda. Till en början måste man bära med sig godis överallt för att kunna belöna i rätt ögonblick, men som i alla andra metoder ska man minska på godiset efterhand för att komma till det läge då hunden nöjer sig med att bara belöna med rösten. "Vill du gå ut?" Låt hunden göra ett "Ligg" först – belöna då den gör rätt. "Vill du ha mat?" – samma sak. Och på så sätt fortsätter det. Hunden måste jobba sig till allt – den får inget gratis vare sig det handlar om mat, lek, kel, promenad, följa med i bilen, gå ut genom dörren, gå in genom dörren.

I det exempel som beskrivs i ursprungsversionen så handlar det om en omplacerad American Akita som biter då hon känner sig osäker. En hund som tidigare hem tolkat som dominant och därmed försökt korrigera fysiskt. Tiken var dock bara osäker och rädd och måste hanteras på ett helt annat sätt för att det aggressiva beteendet inte ska utlösas. Sedan ska tilläggas att en American Akita är ingen ras som man vill gå i fysisk närkamp med – finns inte en chans att vinna över det muskelpaketet med stark egen vilja.

Detta sätt är i vilket fall ett sätt att hantera ledarskapet för sin hund. Det finns fler metoder och i regel så behöver man inte ta till särskilt stora åtgärder, utan det hela löser sig automatiskt och man får en fin och trygg relation med sin hund. Ovanstående kan dock vara något att tänka på om det mot förmodan skulle råka gå fel….