Vi åker glada i hågen ner en helg i slutet av augusti. Att det blir den helgen är mer eller mindre en slump och det är väl inte så kul att höra från alla mäklare att detta är den absolut sämsta tiden att åka ner för att titta på lägenheter att köpa, då många är uthyrda. Jag önskar att någon sagt det tidigare, så vi hade kunnat boka om till en senare tid, men nu är vi ju här och förväntar oss att kunna köpa en lägenhet.
Vi är rätt förberedda innan när det gäller hur lägenhetsmarknaden ser ut. Jag har lusläst alla kända sajter som Idealista och Fotocasa. Jag har kollat in priser, lägen och traskat runt med Google Street View för att få en uppfattning om hur omgivningarna såg ut. Ändå känns det som att vi får börja om från noll, då vi väl kommer ner. Vi har dock en klar uppfattning om var vi inte ville bo, vilket i alla fall minskar urvalet en hel del.
Vi har under en längre tid pratat med två olika mäklare om olika objekt. Den ena känner vi börjar svikta i responsen medan den andra verkligen svarar på våra frågor och letar fram nya objekt. Vi känner att vi nog kan begära att mäklaren själv letar i sin jättestora egna databas efter lämpliga objekt och inte bara ta fram det vi hittat på deras hemsida. Hemsidorna är inte alltid heller uppdaterade, då ett objekt kan finnas utlagt hos flera mäklare och många objekt säljs snabb.
Den första mäklaren har dessutom den helt motsägelsefulla tesen att allt blir sålt direkt, så det är ingen idé att vara ute i för god tid med att leta info på internets olika bostadssajter, men samtidigt får vi se objekt som vi själva sett legat ute flera veckor på hemsidan. Även om det inte är någon stor sak att hänga upp sig på, så är detta den enda mäklaren som inte erbjuder sig att hämta upp oss i sin bil utanför vårt hotell inför visningen (som uppdatering kan jag också säga att denna mäklare inte hör av sig efter visningen heller vare sig via telefon eller mail). Så vi bokar in ytterligare en mäklare eftersom vi har tid över och vill utnyttja tiden maximalt för just lägenhetsvisning. Även denne mäklare klagar lika högljutt över att vi är nere på fel tid, men tar snabbt fram 4 lägenheter att visa oss. Tala om intensiva dagar. Vi ser 3 lägenheter en förmiddag. Sedan 4 lägenheter på eftermiddagen.
Dagen därpå är det ytterligare en mäklare vi ska träffa. Alla objekt vi pratat om med denna mäklare innan resan är redan sålda (så där har det gått undan), men denne hade istället plockat fram andra objekt som denne tror att vi kan vara intresserade av. Detta blir den mest intressanta visningen, där flera av de spanska lägenhetsinnehavarna är hemma. På en av balkongerna bor det en Chinchilla i en pytteliten bur, som får mig att tänka på hur bra vår egen lille gnagare bor hemma i Sverige. I en annan lägenhet bor en krumryggad söt spanskt tant som handgripligen tar med mig runt i lägenheten och visar att verkligen allt (“todo”) ingick i köpet; Allt i från tallrikar till strykbrädan bakom dörren i sovrummet. En månad tidigare hade jag inte förstått ett ord av vad hon säger, men Babbel-kursen gör att jag i alla fall emellanåt kan förstå några ord. Och tantens kroppsspråk är inte hellar att ta miste på. Tyvärr så fattar vi inte tycke för hennes lägenhet och inte någon av de övriga heller. Någon har en balkong som vetter mot en alldeles för trafikerad gata. En annan har balkongen mot norr, fast mäklaren hävdar väster (kompassen ljuger aldrig). Ytterligare en annan har visserligen sydväst-balkong men på de smala gatorna i Torrevieja behövs det att du kommer upp till minst 2:a våningen för att verkligen få in sol. Balkongens läge och storlek är viktig för oss. Vill vill ha en rejäl balkong att sitta på och den får inte vara vänd mot norr. Morgonsol, söder eller kvällssol har alla sina för- och nackdelar som också beror på årstiden, så där har vi inte lika stark uppfattning om vad som är bäst. Några andra lägenheter känns bara för slitna och vi har inte budget att helrenovera. Någon annan har enbart en lång trappa som entré upp till våning 1, vilket också går bort. Ett område som sett bra ut på papper och via Google Streetview känns inte alls som vår del av sta’n: Det är mycket mer slitet och att en stor trafikerad väg skiljer husen från stranden gör att mysighetsfaktorn försvinner. Att bo i en ”gated community” (inhägnat område) där husen ligger i en cirkel husen med en pool i mitten, där familjer på semester gapar och skriker i poolen precis framför vår uteplats, känns inte heller som den optimala platsen att åka ner för att varva ner ifrån jobbstressen.
Vår ambitiöse mäklare som verkligen ville att vi ska hitta något, har tagit fram ett äss ur rockärmen i ett område som vi inte alls funderat över: Aldea del Mar. Ett fantastiskt område, ett fantastiskt hus och en underbar lägenhet. Balkongen känns lite väl högt upp i luften, men jag inser ju logiskt att fjärde våningen inte är någonting jämfört med 10:e våningen, där det faktiskt också sitter folk – utan att ramla ner. I vår iver och förtjusning så sa vi bägge att : “Den vill vi ha!”
Ett absolut krav på lägenhet är också att den ligger nära all service och att vi kan klara oss utan bil. Jag vill kunna åka ner själv tillsammans med dottern, t.ex. och vi ska enkelt kunna köpa mat och då också på ett ställe som har mer än lite utgången smörgåsmat att erbjuda. Vi gick glada hem och tror oss vara lägenhetsägare. Mina tvivel börjar komma och jag återgår ytterligare en gång till att petimeterstudera Google Streetview i närområdet. Själva lägenheten ligger helt perfekt: I en gated community, med vaktmästare och en jättefin pool på baksidan. Omgivningarna är helt OK med havet och stranden bara några kvarter bort. Likaså restauranger och busshållplatser. Det som däremot inte finns är någon mataffär. Jag hittar en liten “hålet-i-väggen”-butik på kartan, som verkligen visar sig vara en pytteliten butik, med mest frukt. Den stora busstationen ligger 2,5 km från lägenheten, så dit krävs det taxi. Den närmaste riktiga mataffären ligger 1,2 km därifrån vilket känns väldigt långt borta då man ska gå den sträckan på ojämna trottoarer i 30 graders hetta. Hur fin än lägenheten är och hur bra affär det ändå skulle vara, så känns det bara så fel. Det skulle bli en massa taxi-åkande, försöka hitta rätt på när bussarna ska gå efter spanska tidtabeller och långa sträckor att gå om vi inte vill det. Efter en ångestfylld natt, där jag är uppe större delen av den natten och skriver listor på vad vi skulle behöva köpa in, så bestämmer vi oss för att tacka nej till just den lägenheten.
Vi hade sagt innan att vi inte skulle låta oss ryckas med utan hålla huvudet kallt, men ryckas med var precis vad vi hade gjort. Vi skickar ett sms till mäklaren direkt på morgonen, som ringer upp direkt och bestämmer ny tid med oss för nästa dag. Jag skäms över att vi är så obeslutsamma men det är en härligt befriande känsla då vi väl tackat nej. Det måste finnas någon annan lägenhet som passar oss bättre. Och jag är väldigt glad att hon vill ge oss en chans till att hitta vårt drömboende.
Edit: Jag fick kommentaren att detta hus (på bilden ovan) inte alls tillhör Aldea del Mar utan i Atalayas, vilket säkerligen stämmer. Det ligger dock väldigt nära i alla fall (på andra sidan gatan?). Jag fick också ett påpekande om att det finns en Consum-butik närmare och det stämmer. Det finns dels Consum på Habaneras (1,2 km) och dels en Consum vid Diego Ramírez Pastor (750 m). Den första ligger i centrum och den andra ligger helt ensam utan andra affärer, vilket känns ”fel håll” för mig och jag tycker inte heller att vägarna dit är trevliga promenadvägar. Går du genom sta’n så passerar du småbutiker och restauranger. I denna del av staden är det ytterområden och bostadshus. Det kommer att byggas en ny mataffär alldeles i närheten, men så länge den inte är byggd så finns den inte.
Vi bor nu i Torrevieja C så att vi har två stora mataffärer och en liten hålet-i-väggen-butik inom 500 m. Det är att bo i centrum och att ha ”nära till allt” för mig.