Nytt digitalpiano / Keyboard Yamaha NP-V80

Lite dyrare – mycket bättre…

Mitt gamla Yamaha NP-30 har tystnat helt. Bokstavligen. Det började med att ljudet från de mittersta tangenterna knastrade. Sedan kom inget ljud alls från högtalarna. Jag provade att koppla in ett par separata högtalare – men det lät riktigt illa. Jag förstår varför jag tycker ljudet genom hörlurarna är jobbigt eftersom det är samma utgång. Tyvärr hade garantin precis slutat gälla.

Jag var tveksam till om jag skulle våga köpa ett nytt Yamaha, men lite marknadsundersökning gjorde nog att det kändes värt att prova en gång till. Casio var väl det andra alternativet men deras 76-tangenters keyboard var gamla modeller och deras fullstora pianon hade inga kul finesser alls. Yamaha har släppt en ny serie keyboards med pianokänsla: Piaggero. Namnet Piaggero är en kombination av ”piano” och ”leggero” – italienska för ”lätt”. Det känns mycket roligare att få köpa något som är nyutvecklat och lite nytänkande.

Så det fick bli ett NP-V80 ur den serien. Jag köpte den dyrare modellen eftersom jag ville ha fler ljudeffekter. Och så fick jag med arpeggio-funktionen, som jag tror att både jag och dottern kommer att kunna leka med.

Den egentliga skillnaden mellan NP-V60 och NP-V80 är att NP-V80 har fler ljudeffekter och har arpeggio-funktion. Prisskillnaden är mycket liten mellan de två modellerna, så jag skulle inte tveka att välja det dyrare om det stod mellan dessa två. Den verkliga budgetmodellen är NP-V31 som i princip bara är ett enkelt och lätt litet bärbart digitalpiano (och är en uppdaterad version av NP-30 som jag hade förut).

NP-V80 finns bara i svart, men det blev riktigt snyggt i vardagsrummet mot den vita väggen. Mitt gamla NP-30 kändes rätt plastigt men det här är både tyngre och känns mer gediget. Dock tillräckligt lätt och smidigt för mig att flytta. Jag köper numera inga saker som jag inte själv kan flytta på vid behov.

Tyvärr så finns det ingen träställning till den här modellen, så jag ställde det på ett vanligt svart X-format keyobard-ställ. Inte det snyggaste kanske, men man vänjer sig. Allt ingick för övrigt: strömadapter och ”sustain pedal”.

Jag bor ju lite trångt så en parameter var storleken. Det här har 76 tangenter vilket är precis lagom. Jag kollade lägsta och högsta tonen på ”Månskenssonaten” och den sista bastonen räcker precis. Jag själv har nog aldrig rört de yttersta piano-tangenterna (88 stycken på ett standardpiano), men rena keyboards är ofta bara 61 tangenter långt, vilket är alldeles för lite.

Tangenterna är inte vägda som på ett riktigt piano, utan något som kallas för ”graded touch”.  Mitt gamla hade tre olika nivåer på vägningen, men det ser ut som att vägningen är jämnt fördelad över alla tangenter. Det är inte full pianokänsla och det är viktigare var man trycker ner tangenterna. Jag har ju rätt korta fingrar och för att nå måste jag ibland trycka ner rätt långt in och det fungerar inte alltid på ett keyboard. Men man vänjer sig. Om jag ibland kan tycka att vissa piano är väl tungspelade så skulle jag väl i så fall säga att det här är väl lättspelat. Men ljudet är det inget fel på och det låter som vilket tjusigt piano som helst.

För mig som är rätt duktig på klassisk musik och rätt värdelös på att spela ackord, så kommer arpeggio-funktionen att bli kul att leka med. Men innan jag kan uttala mig om själva funktionerna så är det nog bäst att läsa igenom den (tjocka) manualen som följer med.

Så här går det för gamla trasiga keyboards: Står i hallen och väntar på att hamna i grovsoporna tillsammans med förpackningen till det nya.