Igår var mannen i mitt liv och jag och såg den tredje Hunger Games-filmen: The Hunger Games: Mockingjay – Part 1
Vi har sett de båda tidigare filmerna (vi har inte läst böckerna!) och de har verkligen varit jättebra. Jag gillar speciellt Katniss som den tuffa kvinnliga hjältinnan: En Lisbeth Salander i fantasy-form (en annan av mina filmhjältinnor). Eftersom de båda tidigare filmerna varit så fantastiskt bra, så gick jag dit med inställningen att det nog blir en helt OK filmupplevelse i alla fall.
Men Mockingjay – Part 1 var inte bara bra – den var superbra! När ridån gick ner satt jag som vanligt efter en Hunger Games film och bara suckade och sa att: ”Nej – den får inte redan vara slut – när kommer nästa del?”
Den här filmen är mer action än fantasy och det fanns en del i mitten som jag tyckte var lite seg och började titta på klockan, men sedan satt jag fastnaglad igen för det hände saker hela tiden.
Även om jag gillar Katniss Everdeen och tycker att Jennifer Lawrence gör en fantastisk filmtolkning av henne, så är det ibland snubblande nära att hon på samma sätt som Bella (Kristen Stewart) i Twilight-filmerna fastnar i ett enda läge: Jag har kämpat mig igenom ett par av Twilightfilmerna, men orkar efter ett tag inte med att se en deprimerad (sur!) Bella sitta med samma trista uppsyn och uppdragna knän under en hel film. På samma sätt får inte Katniss bara se deppad och gråtfärdig ut hela tiden. En hjältinna måste växla om med både glädje, humor, värme och styrka också.
Oj, vad jag längtar till Mockingjay – Part 2!