På bönegruppen igår kväll läste vi Matteus kap 4 och halva 5. Jag fastnade för den här versen som jag inte förstod innebörden av:
Mat 5:3: ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
Ordet fattig i det här sammanhanget kommer från det grekiska ordet ptochós som ordagrant betyder ”tiggare”. Då blir det mer begripligt: De som inser att de inte är fullkomliga och tigger om Guds kraft; De som vänder sig till Gud och ber om hans hjälp; Dem tillhör himmelriket.
Sedan slår jag vid frukosten upp dagens andakt i Nissens ”Ett är nödvändigt”:
2Ko 12:10: Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark.
Texten avslutas med: ”En kristen, som gjort personlig konkurs och endast räknar med Jesus, är den starkaste av alla. I honom fullkomnas Guds kraft. Så länge du har egen styrka, kan Gud inte komma till tals med dig. Men har Herren fått bli ditt allt är du oövervinnerlig”.
Det är väl det som är bland det svåraste i livet: Att överlämna sig helt och fullt till Gud och låta hans vilja ske i våra liv. Att ha tålamod att vänta på hans vilja. Att vara lyhörd nog att se de tecken han sänder. Att var fri från andra intryck så att vi hör hans röst.
Gud vill ofta säga oss något genom att låta samma ord komma från flera olika håll, från olika personer och på olika sätt. Idag var det inte ens tveksamt vilket budskap han ville sända mig: Att jag måste söka Gud mer och släppa ännu mer av min egna vilja att hela tiden försöka fixa, dona och ordna upp saker på egen hand.