Detta mina helt egna funderingar till varför lågkolhydratkost möts av så mycket motstånd från etablissemanget:
- Okunskap: Man tror helt enkelt att kosten är farlig. Hur ofta läser man inte att någon ”kostexpert” beskrivit lågkolhydratkost som om den går ut på att äta helt enorma mängder med kött och högar med smör för att sedan skölja ner det hela med några dussin ägg! Man har helt enkelt inte satt sig in i vad kosten egentligen innebär. Man ska inte äta hur mycket kött/protein som helst och grönsakerna är egentligen basen i vår kost. Har man medicinska problem av något slag och måste vara försiktig med protein, salt eller annat så gäller ju de föreskrifterna för alla typer av kostplaner – inte bara lågkolhydratkost.
- Gammal hävd: Banting skrev sitt ”Letter of Corpulence” redan 1862 och motståndet fanns redan då. Hans läkare, Dr Harvey, blev mer eller mindre utskrattad redan på den tiden. Men Banting gick trots allt ner i vikt och höll sedan sin nya vikt livet ut. Vem vågar stå upp, ändra åsikt och hävda att man kanske haft fel hela sin yrkesverksamma tid?
- Traditioner: Bröd och potatis har länge varit en basvara i vår kost, då inte bättre mat har funnits till hands. Potatisen anses nästan som ett mer eller mindre heligt livsmedel av många, ett livsmedel som man absolut inte kan vara utan. Betänk då att potatisen kom till Sverige först på 1700-talet och att vi har levt här betydligt längre än så. Vissa säger att utan potatis hade det knappast funnits vare sig irländare eller svenskar idag, eftersom det räddades oss undan svält, vilket nog kan vara sant. Men det har också funnits tider då vi har haft ”råd” att äta bättre mat, så varför krampaktigt hålla fast vid livsmedel som faktiskt måste anses ha varit ”nödmat” från början?
- Rädsla: Man vågar helt enkelt inte gå ut och rekommendera lågkolhydratkost generellt. Det finns de som bara kommer att lyssna på halva budskapet och därmed misstolka kosten. Risken är att man bara hör att kroppen behöver fett och att det inte är farligt att äta fett. Sedan sitter folk där med chipspåsen och pastan som dryper i fett och tror att man är hur nyttig som helst! Istället får man helt motsatt effekt och lägger på sig kilona snabbare än någonsin.
- Ekonomiska intressen: Detta tror jag inte är en aspekt att förakta. Det finns mycket starka lobbygrupper som arbetar för de som tjänar pengar på att vi äter/köper mycket kolhydrater. Snabba kolhydrater sätter som sagt var aptitregleringen ur spel och vi köper/äter mer än vad kroppen behöver. Det finns många som tjänar mycket pengar på att vi köper fettreducerade light-produkter: Eftersom de innehåller lite fett blir vi inte mätta utan äter/köper dubbel mängd av samma vara istället. Vem har inte köpt light-ost och tagit dubbelt så många skivor på mackan för att det ska smaka något? I varje fall jag gjorde ofta så…
- Bantningsindustrin: Det finns ytterligare en aspekt på ekonomiska intressen och det är bantningsinustrin som tjänar massor med pengar på att vi jojo-bantar. Vi bantar bort samma kilon om och om igen och köper deras koncept och produkter lika ofta. Dessutom försöker vi få bort överskottkalorierna på gymmet. Missförstå mig inte: träning och motion är alltid bra, men det har gått en hysteri i det hela, som faktiskt till en del är kopplad till att vi äter för mycket snabba kolhydrater som vi måste bli av med. Tänk om det faktiskt vore så att man kan banta helt på egen hand, genom att bara följa några enkla grundläggande regler och dessutom kunna hålla sin nya vikt på samma sätt? Eller att man aldrig skulle bli överviktig om man redan från början känner till dessa grundregler?
- Alla människor förväntas fungera exakt likadant. Eftersom vi alla är exakt likadana så ska vi också banta på exakt samma sätt: Genom att reducera antalet kalorier vi äter och/eller öka förbränningen genom att röra på oss mer. Dessutom ska vi gärna äta mycket kolhydrater i en sådan diet, då kolhydrater anses ”fylla” bra och teorin är att man däremot skulle känna mer mättnad. Att vi alla sedan inte svara på behandlingen på samma sätt är inte lika intressant. Misslyckanden anses ofta bara tyda på dålig karaktär och vi får ”skylla oss själva”. Det finns de som lågkaloridieter har fungerat alldeles förträffligt för och det är ju jättebra! Men för oss andra kanske det finns en annan väg att gå?