Tänkte skriva av mig lite kring LCHF-ätandet. Jag har börjat om igen och kört drygt en månad nu. Jag kör det som kallas för ”moderat”, dvs jag håller nere kolhydraterna och vräker inte på med fett. Är jag ute och reser så äter jag det som finns, för en hungrig Maria med lågt blodsocker är inte rolig att ha att göra med.
De första dagarna var som vanligt ett elände innan jag hade avsockrats. Kroppen är van vid en viss tillförsel av kolhydrater och tar man bort dem, så blir det jobbigt. Men efter 4 dagar, så går de besvären över. Jag känner dock att kroppen numera inte är lika anpassningsbar som för 15 år sedan. Kroppen kämpar emot på ett helt annat sätt och det där med att hjärnan ska lyckas hållas igång på enbart fett och protein har i varje fall inte min hjärna insett – jag känner mig dimmig och borta i huvudet om inte mat tillförs konstant. Och äta konstant går inte, så därför äter jag en smärre mängd kolhydrater för att kunna fungera på jobbet och inte vara en alltför stor pina för familjen. Äter dock inget socker utan fokuserar på kolhydrater från grönsaker, någon tunn skiva grovt bröd emellanåt och lite frukt.
Det positiva är att jag blivit så mycket piggare! Mentalt känner jag mig starkare än någonsin och orkar mycket mer än jag gjort förut. Trots den eländiga och kalla våren, så har jag faktiskt lyckats vakna i vettig tid även på helgerna för att göra något. Jag går också ner i vikt, men det går sakta och jag märker det på att jag blivit rörligare.
Det är dock kämpigt emellanåt att hålla dieten och allt är inte rosenrött, vilket sällan pratas om. Många som börjar med LCHF blir euforiska, men det finns också nackdelar, framför allt socialt. Jag är redan less på planerandet då jag ska iväg på resa… Och jag vill inte vara en sådan där som du inte vågar bjuda hem för att jag är så petig med maten.
Men mer om det en annan gång!
Njut av vårsolen idag!