Det senaste tillskottet i nya dieter är ISOdieten (isokalorisk diet, vilket innebär att man fördelar intaget av energin jämt mellan fett, kolhydrater och protein). Den nya superdieten, lanseras den som i Aftonbladet. Nu har väl kvällstidningar en förmåga att överdriva, men är det inte att ta i lite i överkant att kalla en en ”superdiet”? För så himla nytt under solen är det väl inte: Paulun möter Skipper, skulle jag säga.
Varför måste alla nygamla dieter förresten ha någon sorts bokstavsförkortning: GI, ISO, LCHF?
Är en av anledningarna till att jag envist håller fast vid det traditionella och ursprungliga uttrycket ”low carb”. Googla på ”low carb” och du får hur många träffar som helst – även på engelskspråkiga sidor, eftersom det är ett internationellt etablerat uttryck.
I vilket fall, så ska man använda tallriksmodellen: Halva tallriken med ovanjords-grönsaker, en knytnäve protein och en knytnäve kolhydrater. Man får lägga till lite matfett som olja om det behövs, men i princip betonar man användningen av light-produkter. Som fika föreslås t.ex. frukt tillsammans med något proteinrikt som keso, samt lite nötter till.
Kan man hålla sig till matsedeln, så fungerar den säkert. Man tar bort all skräpmat, socker, bröd och snabba kolhydrater. Och så håller man igen på kolhydraterna. För att folk ska kunna äta ”som vanligt” så behåller man en del av kolhydraterna och måste då också vara lite mer försiktig med fettet. Helt naturligt, men nog är det en tydlig riktning mot low carb, även om den inte går lika långt?
Men hur ”nytt” och revolutionerande är det egentligen? När jag läste det så tyckte jag det var nästan en GI-diet, som jag själv tolkade GI då jag först började läsa om GI via Montignac. Blev uppriktigt förvånad då jag började läsa andra GI-tolkningar senare som tillät betydligt mer och snabbare kolhydrater. För mig är Montignac den verkliga GI-dieten. Men eftersom GI-begreppet använts så flitigt i andra – mer snabba kolhydratrika – sammanhang – måste man nu kalla det för något annat. Och det blev ISOdieten!
Det jag inte förstår är rädslan för att utesluta potatisen helt ur kosten: Denna stärkelserika rotfrukt med mycket högt GI. Sedan får man tillverka vilka mättnadsindex man vill: Potatis är ett högt GI-livsmedel! Är det rädslan att folk inte kan genomföra en kost som inte innehåller potatis? Är det den svenska folksjälen som är så djupt sammankopplad med just potatisen som ett av våra bas-livsmedel att den inte går att avstå? Eller är det för att underlätta folk att kunna äta lunch ute, då potatis ibland är det enda tillbehör som finns till köttet eller fisken?
Hade jag följt ISOdieten hade jag nog uteslutit både potatis och alla vita kolhydrater (som ris) och istället fokuserat på linser och bönor som tillbehör, eftersom de har ett mycket lägre GI. Skulle också skippat lågfettostarna, som bara gör en förvirrad: Det ser ut som ost, känns som ost men smakar absolut ingenting och ger noll mättnadskänsla. Men oops – då blev ju en traditionell GI-diet enligt Montignac! Var tog den nya superdieten vägen?
Vad är det jag brukar säga om att varje ”guru” själv måste hitta på ett nytt namn på redan etablerade idéer, för att göra det till just sin diet? Och sälja lite böcker!