Inlägg på Kolhdyrater.iFokus
Jag tycker man kan kalla det vad man vill – det handlar om att avvika från det som räknas som godkänd mat.
Men jag har själv insett att jag inte kan fuska alls. Jag börjar må så himla dåligt av både mjöl och socker att det inte är värt det. Så länge jag har egen kontroll över maten så måste jag hålla mig till rätt saker. Det var när jag började fuska som jag inte kunde stå emot morgon-brödet längre och sedan började jag fuska lite mer och lite mer. Sedan var det inte lowcarb längre utan GI med både bröd och dinkelpasta.
Däremot så inser jag att jag kommer att hamna i situationer när det inte finns annat än baguetter att äta – t.ex. Jag måste ha mat! När blodsockret sjunker till fotknölarna kan man inte stå och gnälla och bara äta 2 skivor skinka från en jättebaguette för att sedan forfarande vara lika hungrig. Då blir det till att äta det som finns och ta igen det senare med bättre mat. Inga pekpinnar tack om medhavda matsäckar eller dålig planering – stress är det sista jag vill ha livet. Stress är också hämmande på viktnedgången. Man får ta lite magont ibland…
Och skulle jag bli bjuden på någon jättefest med supergodmat – så då äter jag. Det händer inte speciellt ofta, så det kan nog räknas som planerat avsteg de få gånger/år det händer. Man får göra det bästa av alla situationer och inte gräma sig över att det serverades pastasallad med mikroskopiska bitar av skinka. Att äta tillsammans är en social upplevelse som man inte ska förringa.
Jag tror att så länge man har superkontroll över sina avsteg och lever superstrikt i övrigt, så tror jag det går bra (t.ex bara varje lördag och supernoga resten av veckan). När man börjar ”unna” sig saker för att man råkade gå förbi det på affären, det serveras tårta varje fredag på jobbet, man måste ju ha en glass för att solen lyser. Då är det något helt annat.
Men man måste också ta att viktnedgången kanske går lite långsammare eller helt stannar upp just pga dessa avsteg.