Vad jag får kämpa numera

Herregud vad jag får kämpa numera!

Om man bestämmer sig för att gå ner i vikt, så är det i regel rätt enkelt: Man hittar en diet som man tror på och följer den. Har man innan haft riktigt dåliga matvanor, så brukar det i regel gå rätt enkelt att förlora kilona. Och har man riktigt mycket övervikt så kan ju allt bara bli bättre.

Men det är sedan jobbet börjar. Att hålla vikten alltså. Jag gjorde ju mitt stora viktras för ungefär 6 år sedan och har sedan dess hållit mig till low carb-dieten. Har hållit vikten rätt bra, trots tuffa tider, då jag i gamla tider hade anammat trösten som syns i alla amerikanska filmer numera: Tonvis med glass! Men har klarat mig från det eftersom glass är förbjuden mat.

Men något har hänt – jag tycker att jag äter striktare och striktare och mindre och mindre mängder, men har trots det allt svårare att hålla vikten. Något har hänt och jag vet inte vad det beror på.

• Motionerar mindre? Tycker jag nog inte. Numera måste jag ju gå ut själv med hundarna hela tiden. Det går inte att bara släppa ut dem ensamma på tomten längre.
• Bor i lägenhet och springer inte upp och ner för trappan till övervåningen i radhuset flera gånger/dag. Å andra sidan så bor jag i lägenhet en trappa upp och måste upp och ner ett antal gånger/dag både med och utan hundar, vilket borde jämna ut det.
• Sitter mer på jobbet, vilket innebär stillasittande? Tillbringar absolut mer på tid på jobbet numera.
• Klimakterie på gång? Jag är ju i ”den” åldern? Något har hänt med kroppsformen. Definitivt. Ingen tvekan. Absolut. Går ämnesomsättningen ner i samband med det?
• För mycket uteätande – vad innehåller vitkålssalladen egentligen? En av bovarna gissar jag, men det är så himla trevligt att äta med sina kollegor och vänner. Oftast så beställer jag in kött och tar sedan från salladsbordet och ofta är det egentligen bara vitkålssalladen som ger något tuggmotstånd och lite fibrer. Men gissar att den inte är så nyttig som jag tror. Å andra sidan är det inte det sämsta man kan äta. Försöker ibland ta rejält med smör istället till – om det passar till maten. Har dock insett att smör inte alltid är ett obligatoriskt tillbehör numera i en lunch-meny och den smörja som brukar ligga framme ser inte ut att vara smör, utan något sorts billigt matfett.
  Och det är nog här som det fuskas oftast: Jag får ju alltid betala fullt pris och vill också bli mätt och äter därför ibland ”fel” saker. Troligen oftare än vad jag vill erkänna för mig själv. Skärpning här alltså!

Jag har den senaste tiden hållit mig borta från alla gluten – oavsett om det ingår i grovt bröd, fullkornspasta eller inte. Har tänkt mycket lågt GI-stuk tidigare, men det går inte längre. Måste börja leva ännu striktare. Faktum är att den glutenfria linjen är nästan det enklaste sättet att hålla sig till kosten och äta ”rätt”. Och äter jag gluten får jag ändå ont i magen, så det är inget svårt val. Samtidigt så måste man kunna leva i vardagen med jobb, vänner och fritidsintressen utan att hela tiden fokusera på maten och säga ”nej” konstant och vara hon som ”gnäller” hela tiden över maten. Ibland får man hitta den minst dåliga lösningen då man går ut och äter, blir bjuden i jobbet eller äter hos vänner. Det går inte att vara förberedd på alla situationer.

Sedan är jag också livrädd för att maten ska bli en mani och inte en naturlig del av vardagen. Vill ge min dotter en bra syn på kost, bra matvanor, så hon slipper de viktproblem som jag har fått tampas med i större delen av mitt liv. Tycker vi nått en bra balans på den fronten och att hon inte är ett dugg sockerberoende.

Problemet när man upplever det som att man redan äter en ”bra” kost, är att det finns så lite att ändra på. Vräker man i sig pasta gör det stor skillnad att ta bort det. Äter man godis brukar det märkas om man tar bort det. Fikar man på kvällarna kan det räcka att reducera det. Enda chansen för mig just nu, är att bli ännu striktare och se om det hjälper.

Problemet är också att jag har svårt att äta den extremt strikta variant av low carb, som man kan äta om man vill. Dels den praktiska sidan: Jag kan inte alltid laga min mat. Jag måste kunna köpa mig tid, frihet och social samvaro också. Äter jag för mycket kött utan att fylla på med grönsaker så skriker hela kroppen i protest – det går helt enkelt inte att svälja maten – trots att jag är jättehungrig. Och äter jag för lite mat och ligger extremt lågt på kolhydraterna så hamnar blodsockret i botten och jag blir yr, svimfärdig och på ett uselt humör. Det fungerar helt enkelt inte. Det är då mjölkprodukterna kommer fram eftersom de är mjuka mot magen och innehåller tillräckligt med kolhydraterna för att hålla min hjärna igång.

Men jag ska göra en ny chans åt det extrema hållet och se om jag kan hitta en balans mellan proteinet och fettet som kroppen fungerar på.

Skulle må bra av att gå ner några kilon, så behöver lite peppning just nu, eftersom jag faktiskt tycker att jag redan nu äter ”bra” mat.